.

Det är lättare att ta ett steg bakåt än ett framåt. Speciellt för oss som är rädda
för kärleken. Önskar att jag kunde berätta hur otroligt kär jag är i kärleken
och hur fnissig jag blir av bara tanken på den. Det stämmer inte. Jag är rädd.

Sedan den dagen jag kände den omtalande känslan av fjärilar i magen har jag varit rädd.
Har aldrig kunnat kontrollera känslan och använda den till min fördel. Tar alltid ett steg
tillbaka när jag är nära att röra vid den. Jag vet inte hur jag ska bete mig när jag är kär.

Kvinnor generellt ska vara känsligare än män. Generellt. Inte jag.
Jag är känslig innerst inne men på utsidan är jag hård som sten. Hårdare.
Vågar varken visa mig svag eller känslig. Mina känslor försvinner liksom in
i mina drömmar där jag kan leka med tanken om hur det skulle bli med honom. Blabla.

Visst älskar jag romantiska filmer där den perfekta kvinnan träffar den perfekta mannen
och lever lyckliga i alla sina dagar. Visst gör jag det, de är underbara. 
Det är de enda filmerna jag tycker är sådär riktigt bra så att man skulle kunna se dem om och om igen.
Man bli alldeles knäsvag efteråt och är helt till sig.
Fnissar precis som om man själv skulle upplevt samma känsla. Då vågar jag älskar kärleken och endast då.

I verkliga livet går det inte. Jag är rädd för att bli sårad och såra någon.
Därför är det lättare att kliva bakåt. Då undviker man de konsekvenser som kan komma med tiden.

Men det är ju jag, inte du. Tur att vi är olika. 


Lite känslor såhär på onsdags kvällen